Måndag den 30 April 2007

I Europeiska farvatten

Vi är framme på Azorerna, och efter nu snart en vecka iland så är det dax att bege sig ut till havs igen. Det blir mycket segling nu, och det känns. Vi har bägge rasat i vikt de senaste månaderna. Korta stopp iland efter månadslånga etapper tar på krafterna, speciellt när man är helt värdelös med matplaneringen som vi är. :-)

Nu under den senaste etappen hade vi exakt 4 dl ris kvar när vi steg iland! Allt annat var slut. Och då menar jag verkligen allt! Inget salt eller mjöl och till och med watermakern var på upphällningen. Jag sticker inte under stol med att en liten anledning till att vi hade så tömda förråd vid landkänningen antagligen är att vi lider av hybris, och att vi rent undermedvetet tänjer på gränserna. Idiotiskt, ja jag vet, men efter att ha seglat på farvattnen nere i södra oceanen så verkade inte de varma farvattnen mellan Brasilien och Azorerna särskilt hotfulla, och vi bunkrade därför endast för den exakt förutsatta medelfarten på Wild Rose. Det gick vägen, men med facit i hand så hade vi antagligen tagit ombord lite mer mat. :-)

De sista veckorna innan vi nådde fram till Horta på Azorerna blev en kamp mot de svaga vindar och ett allt mer sinande dieselförråd. Vi befann oss i "the azores high" och många dagar fick vi gå för motor större delen av dygnet då vinden inte ville komma igång riktigt. Stiltje är det mest frustrerande vi vet och när man dessutom har en så tight tidsplanering som vi hade så blir det än värre. Vi valde att pusha på med motorn varje gång farten sjönk under 3 knop, ett beslut som vi till en början var lite skeptiska inför. Vårt dieselförråd var verkligen begränsat och att fastna i ett större blekeområde var det sista vi ville.
I färskt minne kom jag att tänka på den rostiga skorv som stod uppställd vid varvet i Horta, sist jag var där. En fiskebåt hade hittat den 150 Nm syd om Azorerna med seglen i trasor efter att ha drivit genom otaliga stormar och kulingnätter. Nere i salongen fann de ägaren,död och mummifierad. Enligt loggboken hade han fått slut på diesel och fastnat i bleke varpå både vatten och matförråden sinat. Detta är inte den värsta historien jag hört. Det finns en annan som är minst sagt makaber, vilken handlar om en segelbåt de hittade i saragassohavet. Ombord på den drivande båten hittade de en utsvulten Jack Russel ensam. Tydligen hade ensamseglaren avlidit av någon anledning och hunden hade därför funnit sig nödgad att sätta tänderna i husse för att klara livhanken. Hur jag o Krille hade handlat i samma situation som hunden hoppas vi aldrig få ta ställning till. :-) Vandringssägen eller inte, underhållande är den hur som helst...

De hemska historierna till trots så visade det sig vara den rätta strategin att använda motorn nu så här i efterhand, och vi lyckades hålla distansen över 100 Nm varje dygn.

Ca 300 Nm från Horta så ökade vinden äntligen och blev mer stadig. Den enorma dyningen från väster fanns kvar, antagligen härörande från ett stort stormsystem som härjat utanför USAs östkust. Ovanpå detta så byggde nu ett nytt vågsystem från sydväst sig starkare allteftersom vinden ökade, och det kändes verkligen som om vi seglade över regelrätta berg och dalar. Fort gick det med, och vi gladdes verkligen att kunna göra ett snittdygn på över 135 Nm för en gångs skull. Kulingen från sydväst höll i sig ända tills morgonen den 23:e, vilket var vår landkänningsdag. Lite nesligt så vred det mot nordost de sista timmarna och dog ut mer och mer. Det blev en jobbig rullning ombord och seglen slog något våldsamt i den grova sjön eftersom vinden nu var svag.
Äntligen siktade vi land! Efter 3410 seglade sjömil och 32 dygn till havs dök Fayal upp i morgondiset och grannön Picos vulkantopp kunde skönjas emellanåt. Det kändes underbart! Äntligen i Europa igen.

Fayal är en vacker ö. Grön och frodig till skillnad från andra vulkanöar som tex de flesta av Kanarieöarna, och i mitt tycke har Azorerna även ett helt underbart klimat. Så här tidigt på sommaren så påminner det verkligen om Sverige på något sätt, nästan som vädret i Juni hemma i Malmö ungefär. :-) Bristen på turist-enklaver och rena hotellbyar gör också att det känns mer genuint.
Först funderade vi på att unna oss en hyrbil en dag, för att se oss om lite mer på ön, men efter insikten om att det skulle bli svårt utan något körkort att visa upp så övergavs den ide´n. (Som jag kanske skrev i tidigare resebrev så blev jag av med körkortet under rånet i Salvador.) :-( Hursomhelst så trivs vi bra här nere i Horta och då det även visade sig vara ganska dyrt med bilhyrning så hänger vi inte läpp för detta.
Istället har vi spenderat dagarna med att strosa omkring på de trånga gatorna i byn. Hängt på lite olika cafeér och dryftat segling och andra livsessentiella saker på Peters Bar.

Peters bar är verkligen en knutpunkt för seglare och i princip alla som har lagt sin rutt över Azorerna svingar en bägare eller två här. Trots att vi är här väldigt tidigt på säsongen så är marinan redan full, och vi ligger som tredje båt utanpå varandra längs med huvudpiren. Båtarna från Caribien har inte riktigt börjat anlända ännu, eller i alla fall inte de vanliga dödligas båtar. Superyachter är här dock gott om, och häromkvällen hade vi nöjet att bli ombordbjudna på en sådan.
En 145 fots segelbåt, splitterny med ett inköpsvärde på 250 miljoner! Ja.. Vad säger man. Vi fick en guidad tur ombord på den helt enorma skapelsen där bara driftkostnaderna uppgick till 15 miljoner årligen! Sprutlamminerade segel i kevlar, hydraliska vinchar i miljonklassen och en mast på kring 70 meter. Allt styrdes med joysticks, och när man kände för att ta in ett rev så var det bara att trycka på en knapp. Bara storskotsarrangemanget kostade lika mycket som jag betalt för hela Wild Rose! Ja jäklar, snubben hade verkligen tagit så han kräkte när han beställde båten. Att det sen bara är en leksak och att ägaren endast utnyttjar den någon månad om året fick en att tänka i banor som om vi verkligen befann oss i samma universum. Hursomhelst var det en väldigt intressant rundvisning, prylfreak som man är...:-)

Ombord på Wild Rose har vi fått fixat till det mesta, och vi är nu klara inför nästa etapp. Antagligen kommer vi få en ganska tuff segling upp till Frankrike då sommaren inte riktigt kommit igång än. Detta kan dock inte hjälpas eftersom vår reskassa nu verkligen sjunger på sista versen.
Sist jag var här på Azorerna och skulle segla upp till England, så var skräckhistorierna många inför den rutten. En våldsam storm utanför Biscaya hade fått en 60 fots segelbåt att slå runt på väg till Irland och två andra båtar förliste i samma storm. Vi hoppas verkligen att vi klarar oss från hemskheter som detta, speciellt också därför att farvattnen är så vältrafikerade från och med nu. Att dreja bi med seriedraggen utlagd kommer inte kännas alls lika tryggt, inte när man vet att det far omkring gigantiska contianerfartyg och oljetankers i samma farvatten utan att se en skymt av oss på radarn. Nej tacka vet jag ett öde hav utan land i sikte, i alla fall när det börjar osa överlevnadsstorm.

Framför oss har vi alltså det sista grabbataget upp till Frankrike på ca 1300 sjömil, sen är vi tillbaka från de stora haven för denna gången. Känns både underbart och lite vemodigt på samma gång. Snart är äventyret och det fria livet över och ett nytt liv stundar där hemma med en vardag i bjär kontrast till den vi levt i under snart 18 månader. Hur kommer det att kännas? Frågorna man ställer sig själv är många...

Johan o Krillen